Hus-svamp

Häromdagen märkte vi plötsligt att det växte svampar i heltäckningsmattan utanför badrummet. Och med det menar jag inte mögel (vilket vi förmodligen har i överflöd) utan riktiga hattsvampar med fruktkropp, stjälk och hela köret. Det var ganska märkligt, särskilt med tanke på att just vårt hus är någorlunda nybyggt. Kanske har vi ett helt mycel under mattan.

Det kanske inte har passerat obemärkt förbi att jag har gjort en hel del efterforskningar. Det där med svamp är väldigt intressant. Här är fem snabba fakta om svampar:

1. Svampar är varken djur eller växter. På 60-talet omkategoriserades till ett eget släkte. I vissa avseenden är svampar mer närbesläktade med djur än växter
2. Svampar reproduceras med hjälp av sporer och inte frö
3. Per capita konsumtionen i Europa är 3,6 kg per år
4. Svamp smakar umami (den femte smaken som beror på aminosyrasammansättningen)
5. I Romarriket ansågs svamp vara mat för gudar

Min rimligaste förklaring är att det är Martins fotsvamp.

HDR: Mt. Cook

Då var det dags för nästa helg och nästa utflykt. Vi bestämde oss för att åka till Mount Cook, som med sina 3754 meter är Nya Zeelands högsta punkt. Nu kanske ni förväntar er ett långt inlägg om höga berg och djupa dalar, men det tänker jag inte ge er. Jag har fått mitt lystmäte av naturskildringar och tycker därmed att det räcker med att säga att det var fint. Ni får nöja er med de här två bilderna.

På vägen från Mt. Cook var det stiltje på sjön

Moonrise over Lake Tekapu

Kaffe och armhävningar

I helgen hade jag fint besök av min kära landsman och barndomsvän Stoffe och hans tyska resekamrat Malte. Det är inte varje helg man får så fint besök. Mestadels tog vi det lugnt, vilket medförde att vi inmundigade en hel del kaffe- och maltdryck. Men ett par kortare exkursioner till Sandfly Bay och Otago Museum lyckades vi trots allt hinna med. Christoffer blev alldeles förtjust i den antropologiska delen om stillhavsöar och hann inte med att se någon av de andra expositionerna. Helgen präglades även av en armhävningstävling, från fredag till måndag, där den korade vinnare skulle få tre subways som pris. Malte vann med sammantaget 353 avklarade armhävningar. Sherif kom två med ett dussintal armhävningar mindre än så. Jag och Stoffe gav upp eskapaden eftersom vi insåg att tre subways var för mycket för att äta på en gång. Det skulle vara likvärdigt med frosseri, och så vitt jag vet är det en dödssynd.

För er som för tillfället inte lyssnar på musik skulle jag vilja dela med mig av det här underbara stycket.

Här kommer lite bilder från helgen.

Bilder ovan är på Christoffer då han dök upp framför min ytterdörr. Bilden nedanför är samma person, men efter det att jag erbjudit honom en dusch. Inte bara blev han ren, han blev även fantastiskt glad.

En mask från museet

Kaffe

Sandfly Bay

HDR: Milford

Hard at Work

Last week they aired a documentary on dissections of human bodies. Apparently there are a lot of people who donate their bodies to research which means that the medical students practically have a body of their own to work on. As it appears, the dissections take place in the very same building where we do our research. The documentary was shown on national TV and the department was not very sure of the reception that it would get. Foreseeing something along the lines of angry mobs and body snatching, the department kept all the doors locked (except the ones on the back), randomly asked people to ID themselves and hired a security guard that wandered around the premises. I have never seen anyone so bored, it was ridiculous. After a week he looked as if he hoped that we would trip on the stairs heading up the building, just so that he could be to some aid.

Anyway, now that’s over. Here are some more pictures of us, busy contributing to science. Sherif has been keeping tabs of us doing dissections and has given everyone a score based on the rate of success. Chris has 100 % and has done the most dissections. I have 66.666667 %, which is reasonably good. Sherif has given himself a 33.3 % success rate (even though he has done four dissections and only achieved one successfully – he claims the first one does not count because he had a runny nose). Because of this uneven distribution, Chris proposed that we reduce Sherif to a footnote if the paper gets published.

Martin is showing off his slides of embryonic mouse brains, they're minute

Neuropeptide Y antagonist, soon to be administered

Sherif is doing a dissection, I think he passed this one

Maybe this picture will help you appreciate how delicate the dissections are

Pins